Barnen har fått ny säng nu. Det var väl startskottet. Nu vill jag måla, tvätta, bygga, fixa. 

Gjort golv och lagt på balkongen. Även snickrat ihop en egen bänk att ha där ute. Fan vad bra jag är emellanåt. Haha. 

Nästa steg är fönstrena hemma. Fan så skitiga dom är. 

Men jag vill måla dom också. Alltså ramen runt fönstret. Idag är de mörkbruna typ. Träfärgade liksom. 

Jag vill måla vitt. Så fräscht och fint det skulle bli.

Jag vill!

Det enda som egentligen stoppar mig nu är att jag inte är miljonär! 

Grymt jävla obehagligt måste jag erkänna. 

Det är för nära. 

Klockan var typ tio i nio när Thommy ringer och frågar vart jag är. På jobbet såklart. Varit och fikat hos Jessica innan. 

Om jag inte fikat hade jag cyklat hemifrån tio i nio. 

Tio i nio var det skottlossning. Sjukt egentligen. Tänk om jag hade cyklat hemifrån då? Hade jag hamnat mitt i allt? Eller precis hunnit förbi? Eller mött den person Thommy sett från balkongen springa från platsen?

Obehagligt är ordet. Sjukt. 

Tänk om det varit barn ute?! Eller någon annan för den delen. Eller att ett skott gått in i en lägenhet? Vad hade hänt då?! 

Nej usch.

Ge varandra en extra kram idag. Det behövs. 

Vilket oftast är ganska skönt. Men inatt går att diskutera. 

Mitt knä jublar då det får vila. 

Var ute och sprang i söndags och Vera lyckades dra till rejält så hamnade galet. Gått som ett mongo i två dagar nu. Gör så jävla ont. Hoppas det går över snart. Vill springa mer. 

Kommer upp i en mil nu utan problem. Ska börja köra lite intervall och backträning. Blir intressant om jag fixar det. Bara att hålla tummarna. 

På onsdag börjar vi fixa hemma. Eller rättare sagt jag. Barnens rum är prio ett. Ny säng. Ny vägg. Nya gardiner. Nytt nytt nytt. Sen tänkte jag ta mig an balkongen i köket. För att sen fixa gardiner där och även lister runt fönstrena. Detta ska jag väl hinna på nio dagar?

Idag vaknade jag med ny energi. Solen sken rakt in i sovrummet och barnen vaknade på helt rätt sida. 

Hunnit med en fika hos mormor och morfar. Och en lång promenad med barnen. Hann besöka tre olika lekparker.

Denna ledighet har varit efterlängtad. Åh så skönt. 

Få ny energi så man orkar på nytt sen på måndag :). 

Även om man förstår och faktiskt tycker att den personen tycker fel. Kanske rätt för stunden men annars fel. 

Inatt fick jag mig en rejäl omgång som fick mig att börja tvivla på mig själv. Ordentligt. Jag kan faktiskt säga att jag älskar mitt jobb. Även om det kan vara massor med bajs vissa dagar. Eller otrevliga patienter. Eller snurriga patienter. Jag älskar det även om det ringer hela tiden så jag inte får sitta på tio timmar. Eller när det inte ringer alls. 

Det svänger och är olika från natt till natt. Det är väl därför jag diggar mitt jobb. 

Mina arbetskollegor är klockrena. Iaf de flesta. De som inte är det står man ut med och det är inte så man undviker dom. Man klickar bara inte hela vägen. Olika form av uppväxt. 

Men att såra en jobbarkompis. Som man jobbar nära inpå. Tio timmar i sträck. Och vi är ändå ett lag. Vi är samma personer som ses varje natt. Så anser jag att man försöker lösa problem och olikheter på ett bra sätt. 

Var inte elak. Få inte någon att tvivla på sig själv och kasta inte skit i ansiktet. 

Jag fick en käftsmäll. En redig jävel. Och den smällen gjorde att jag nu tvivlar. 

Gör jag ett bra jobb? Lider patienterna när jag är där? Står mina kollegor bara ut med mig för att de måste? Gör jag fel? 

Fy fan för denna person. En ynka person kan verkligen förstöra hur mycket som helst genom att öppna munnen och kräka ur sig en flera meningar men det är en som fastnar. 

Usch. Jag vill inte gå till jobbet längre.....

Vilket jävla monster jag kan bli. 

Har aldrig haft problem med mensvärk. Utan har mer värk när jag har ägglossning. Det kan jag stå ut med eftersom det bara är en dag. 

Men när den satans mensen kommer. Jag skulle kunna döda. Monster är bara förnamnet av vad jag blir. 

Känner mig febrig, trött, ivägen, varm, allt kliar, irriterad, lättretlig. Helt sinnessjukt hur mens kan förstöra flera dagar. Och mens är något vi haft i tusentals år. Varför ska det vara så jobbigt?

Nej skit på mens och PMS. 

Klev av i onsdags morse. Sen dess har jag haft helg. Barnen har varit hemma sen i torsdags. 

Vi har varit på Leos och lekt med kompisar. 

Alltså en bra helg. 

Ikväll kliver jag på. För en natt. Sen ledig tills på onsdag igen. Men då jobbar jag helgen. Kliver av söndag morgon. Bytt så många nätter så jag har knappt koll. Lite surt faktiskt. Eller jag har inte bytt. Det är andra som bytt med mig för de behöver vara lediga. Skönt å bli av med lite helg jobb. Men samtidigt så jobbar jag andra helger istället. Men mest vardagar istället. Skönt. 

Fast jag saknar mitt nattlag en del. Få lite kontinuitet. 

Men det blir bra. Det är väl egentligen bara februari  och mars som jag har det så. 

Idag blir det en springtur med Cilla, Erik och mamma. 

Sen blir det våffellunch hos mamma och pappa. Ska bli mummans. 

I bilen frågade Freja mig om vi också skulle åka till talijand. Hon har en dagiskompis som varit där. 

Mitt lilla hjärtegull. Självklart ska vi åka till Thailand. 

Jag är i en fas i livet där jag håller på å styr upp allt. Ekonomiskt, psykiskt, fysiskt och allt annat egentligen. 

Jag springer minst tre gånger i veckan. Detta är terapi för mig. Jag får vara för mig själv och springa slut på mina krafter. Och oftast så tänker man klarare efter. Iaf jag. 

Psykiskt har jag kommit till en punkt där jag mår bra. Otroligt bra. Allt är fint mellan mig och Thommy. Vi pratar med varandra på ett helt annat stadie än innan. Detta gör så mycket. Nästa steg är att jag ska involvera mina barn mer. Ge dom ännu mer tid än vad de redan får. 

Ekonomiskt har jag tagit första steget upp. Jag har pratat med min bank. Har börjat ett nytt sparande och ska snart vara i fas. Fan så lång tid det kan ta att plocka upp allt skit. Att vara föräldraledig är en gåva. Få vara hemma med sina älskade barn och bara vara. Få tid till det man vill göra. Men rent ekonomiskt, iaf för oss betydde det att vi fick mer än 6000kr mindre i månaden. Det är ett skämt hur dåligt man kan ha det. Nu snart ett år senare är vi i fas. Snart är vi där. 

I sommar är första gången på hundra år som jag ska njuta av min semester. Inte jobba extra utan bara vara med mina älskade små. Åh vad jag längtar. 

Allt annat är egentligen lägenheten. Börja ta tag i det som ska fixas i alla rum. En sak i taget men snart har vi ett helt fint hem. 

Kärlek till er som förtjänar det. ❤️

Omvårdnad och omsorg är något som ligger mig varmt om hjärtat. 

Jag har alltid varit en vårdande person. Tycker om att jobba nära både patient/brukare ich personal. Det är inte min melodi att jobba ensam samtidigt som det kan vara otroligt skönt att vara för sig själv ibland. 

Jobba med kroppen är viktigt samtidigt att sitta vid en dator en stund kan få en att samla energi. 

Ibland kan jag även känna att jag bryr mig för mycket. Jag tror gott om alla människor omkring mig tills någon bevisar motsatsen. 

Jag har fått höra att jag ska sköta mitt eget flera gånger men jag kan inte låta bli att bry mig och hjälpa. Men även detta kan vara svårt då man inte alltid kan klona sig eller hjälpa en person som inte vill bli hjälpt. 

Innan jag fick Freja jobbade jag som telefonsupport. Jag satt i telefon hela dagarna och pratade med kunder som hade problem med tvn. Jag hade kollegor nära inpå och det var nära till skratt. Men det var stillasittande. Där satt man dag ut och dag in. 

De som rökte var de enda som faktiskt lyfte på arslet emellanåt och fick frisk luft. 

Sen fick jag Freja. Bestämde mig att inte gå tillbaka till jobbet. Men vad ville jag göra?

Sökte till undersköterskeutbildning för att ha något att göra. Och jag träffade rätt! Det här var det jag ville göra. 

Sen blev jag erbjuden jobb på sjukan. Inte alls intressant enligt mig. Äldreboenden var mer min melodi. 

Men jaja jag testar väl då. Och ja! Även detta blev rätt. 

Nu jobbar jag natt. Har samma team varje natt om alla är friska. Man jobbar nära inpå och lär känna sina medarbetare. Och det ligger mig nära. Jag tycker om det. Och jag bryr mig. 

Men det kanske är fel i vissa lägen. Men då får jag ta den fighten när den uppstår. Gör jag backar mer än gärna upp en extra gång och ser till att alla gör rätt för sig. 

Att ta sig ut kan ta enormt mycket energi och de första stegen gör att du känner dig döende.

Under tiden man springer håller man på att dö. Lungorna sprängs. Svetten rinner och du flåsar på. Efter ett tag inser du att du kommer framåt. Det är lätt och det går fortare. Du flyger fram och inser att det är ganska kul. Ökar farten lite och det är kul. 

Efter. Du andas massor, svetten sprutar, du är högröd i ansiktet, kläderna klibbar och benen är som spagetti. 

Stretchar lite, dricker fem liter vatten och hjärtat lugnar ner sig. 

Men efter allt detta. Och efter att man duschat, smörjt in sig och sätter på sig rena kläder så känner man sig snygg. Jävligt snygg.

Även om det inte är lång stund så är man fan snygg!!

Håll fast vid den känslan och tanken föralltid!!

I fredags var vi ut och firade Alex som fyllt år. Vi åt och nattade barnen hos bobbo och boppa. Barnen var nöjda och glada. Mamma skjutsade ner oss vid nio tiden och då skulle de andra precis sätta sig och äta. 

Vi var väl mer redo för mer öl och prat så vi hängde i baren tills de ätit klart. 

Men vi blev aldrig i fas med dom. 

Så jag, Thommy, Sandra och Anders gick vidare. Hatten! Var länge sen. 

Fick äntligen dansa lite sen var det dags för maaaaat. Subway. Muuuums. 

Dagen efter var jag seg. Kanske en ynka procent bakis men mest seg. 

Hämtade hem barnen och bara mös. Myspys ❤️

Nu blir det mer vila. Sen joooooobbb

Ibland kan man tycka att någon prioriterar fel. Men för dom är det rätt. 

Men hur kan man säga till personen att man tycker att de gör fel? Har man rätt att säga till den personen?

Vissa anser att de lägger tid på en sak samtidigt som någon annan inte tycker att de lägger en sekund på det. Vart brister det och har det brustit?

Jag har länge haft väldigt dålig självkänsla, varit blyg och rättat mig i ledet. Aldrig sagt ifrån och har tagit en del skit i mina dagar. 

Nu äntligen börjar jag bli säker i mig själv och min kropp men kan fortfarande känna att jag är prio tusen i någon annans liv där jag kanske vill ligga på tio tio eller iaf tjugo. Men samtidigt så anser jag att jag inte ska spilla min tid på detta. Om den personen inte vill engagera sig mig eller mina barn är det deras förlust. Inte tvärtom. Men ska jag då lägga den tiden på personen för att förklara det här? För den kanske tycker att den lägger tillräckligt med tid på

Mig?

Svår fråga detta är. Vad prioriterar du i ditt liv? Och vad får gå före något viktigt? 

Men man får ta vara på dessa nätter också. Inte ofta de är här. 

Rätt tom i huvudet just nu. Men det är väl för jag är trött. 

Tittade igenom min kamera nyss. Hittade ungefär 50 såna här bilder. Mina hjärtan. 

Återkommer senare med roligare inlägg. 

"Mamma det är mycket bättre med snus än Cola. Det har morfar sagt" 

Loke 1,5 år

"Mamma gooka bil hejååååå"

(Mamma och Loke ska åka bil. Hej då"

Älskade barn. 

Vaknade av Freja som tjoade från toa. 

Somnade om i sängen. Barnen levde för en gångs skull inte rövare. 

Börjar inse att mina troll börjar bli stora. De klarar sig själva. Typ. Haha. Mina bus. 

Just nu intar vi mellis. Sen blir det ut i slasket ett tag. Göra slut på lite energi. 

När pappan i huset kommer hem så blir det en springtur för min del. Får se hur långt jag tar mig idag. Sist blev det 3,3 km. Hoppas på över fyra idag. 

Har inget problem att få upp konditionen igen. Det är vad jag intalar mig iaf. 

Torka inte arslet innan du skitit. 

Ibland är det bättre att hålla käft. Men andra gånger kan det vara bra att säga för mycket. 

Ja ibland är det en balansgång. Vad kan man säga ich till vem?

Vissa tankar och ord kan leda till konflikter. Saker du kanske inte vill ta. Jag kan ärligt erkänna att jag kan vara konflikträdd. Så in åt helvete. Men bara i vissa fall. Andra gånger tar jag mer än gärna konflikten. För jag vet att det jag säger är rätt nu och för stunden. 

Samtidigt som jag vet att jag kanske allt för ofta kniper käft fast jag borde säga något. Något som någon reagerar på. Andra gånger vill jag ge personen en örfil med en stol i ansiktet. Men jag är ingen våldsam person. Varken psykiskt eller fysiskt. Verbalt eller icke verbalt. Inte min grej. 

Jag har alltid varit blyg. Den där döda fisken som flyter med strömmen. När jag fick barn och när jag väl började plugga bestämde jag mig. Ingen ska sätta sig på mig. Jag ska ta för mig ich vara mig själv.

Oftast är jag den jag vill vara. Men de finns de gånger jag inte vågar. Inte vågar stå på mig. Vara mig själv. Eller säga min tanke. Min tanke och åsikt är lika mycket värd som någon annans. Men den varken syns eller märks. För jag vågar inte yttra mig. Då kommer denna nagelbitande osäkra människan fram igen. Fy bubblan för den. 

Nej stå på er. Låt ingen annan göra det. Vädra dina tankar och dina åsikter!

Puss

Men för att klara detta känner jag att vissa delmål måste uppnås. 

Cola. Hur bra är Cola egentligen? Det är gott, det är det enda. Men bra? Nää. En dag i veckan (kanske två) får jag dricka denna dryck. Kommer bli galet. Cola är en stor last. För stor. Cola är en dryck som funkar precis närsom. Som frukost i värsta fall. 

Cigg. Här behöver jag inte ens säga det positiva. För finns det ens något? Njae. Förutom att det är gott efter mat. Och när man är uttråkad. När man väntar. När man är trött. Arg. Ledsen. Ja alltid praktiskt taget. Men inte när man är förkyld. Denna giftpinne ska försvinna ur mitt liv under detta år. Det har jah bestämt mig för. 

styrka. Jag har ingen styrka. Efter mitt ryggskott så känner jah att det enda som håller upp mig är en degklump. Mage och ryggmuskler. Finns inte. Dags att ta tag i detta. 

Jag har alltså tre delmål. 

Och jag ska klara det här. 

De där gångerna barnen retar upp dig till bristningsgränsen. Egentligen gör de inget speciellt. Men de lyckas trycka på helt rätt knappar. Helst när man är trött, eller har mens eller ägglossning. Eller är stressad. Eller inte har tid. Eller helt enkelt inte har lust med nånting. 

Och helst utav allt när du är ensam med monstrena. Du kan liksom inte rymma iväg ett tag. 

En unge ska fylla på hundens matskål (läs häller hundmat på hela golvet) (små hårda kulor) samtidigt som den rycker ut varenda plastbytta man äger på golvet. 

Den andra ungen sitter i soffan, helt inne i tvn samtidigt som den ber om (läs skriker och tjatar) en macka eller fem. 

Man svarar lugnt och sakligt att du får vänta lite samtidigt som man skrapar ihop all hundmat samtidigt som man samlar ihop alla byttor. 

Under denna lilla sekund hinner man höra orden "jag vill ha macka NU!" Ungefär tio gånger samtidigt som man inser att den andra hittat en vattenflaska med innehåll som nu ska hällas ut. På golvet, bordet, mattan, hunden, soffan och gärna lite på sig själv. 

Det är i denna sekund jag ger upp. 

"Jag ska bara gå på toa!"

Ingen ifrågasätter. 

Låser dörren efter mig så jag äntligen får vara ifred. Sen andas jag. I typ tio minuter. Typ. 

Jag hör kaoset. En unge gråter för hunden har tagit mackan som låg på golvet som denne skulle ha precis. VAD GÖR DEN PÅ GOLVET DÅ?!?!?!?

Luftbajsa är min grej. En cigg i detta läge gör saken bara värre. För då ser de mig. De små monstrena på andra sidan fönstret. På toa kan de inte se mig. 

De kan fortsätta med sitt kaos och jag kan hämta andan.

Jag kommer ut som en ny människa. Som orkar reda ut kaoset. 

Men detta är mina monster. Monster som jag älskar mer än livet självt. De gör mig hel. De är mitt allt. 

I helgen blev jag ett år äldre. Inte precis att man märker någon skillnad. Bara att jag närmar mig 30 med stormsteg. Känns lite läskigt. Som om att man får mer ansvar? Men hur? Jag kan ju inte får mer ansvar anser jag? Men det är väl bara en känsla. Tokig känsla. Haha. Men det är fyra år kvar. 

Nu ser jag fram emot vår och sommar! Och semester! Ha! Coolt. 

Börjar jobba på söndag igen. En natt sen långledig. Haha. Om jag inte blir inringd. Vilket jag nästan hoppas på. 

Som jag skrivit om förr har inte ekonomin stått på min sida. Jag har tagit några dåliga beslut men även dessa börjar reda ut sig och jag ser ljuset i mörkret. Detta ger mig ett lugn. Så skönt. Så nöjd. Ibland går det faktiskt precis som man vill. 

Jag och Thommy har tagit oss upp för ett berg. Vilket vi faktiskt jobbat på länge. 

Många motgångar med ally egentligen. Psykiskt framförallt kan jag tänka mig. Men så som vi har det nu vill jag alltid ha det. Och jag ska påminna honom varje dag att jag älskar honom och att han faktiskt är min trygghet. 

Och barnen. Vilka underbara monster jag har. Älskade ungar. 

Eeeeja och goocka (Freja och Loke enligt Loke) hihi.