Idag ska jag ta första rundan på ett år i spåret. Känner att det är dags att komma i form. Denna mage, lår och rumpa skvalpar fram när jag väl sätter fart på det. Galet. Det här med självförtroende. Jag tror aldrig en människa är helt nöjd med sin kropp. När jag träffade Thommy så var jag inte alls nöjd, inte innan det heller för den delen. Fanns alltid nått man kunde nypa i eller gnälla över. Men efter jag fick Freja blev jag arg på mig själv. För fan vad fin kropp jag hade. Fanns ingenting att gnälla över. Ingen ska gnälla. Vi alla är olika och fina på vårt sätt. Ditt sätt att vara kan förändra hela ditt utseende. Innan jag blev gravid med Loke kunde jag känna samma sak. Jag är inte nöjd. Och visst jag hade lite bristningar lite överallt. Mage, bröst, rumpa, lår och smalben. Freja lyckades förstora hela min kropp. Haha. Men nu efter jag fött kan jag återigen bli arg på mig själv. För guds skull du har ju fött fram det mest underbara här i livet. Var stolt över din kropp som orkat bära något så länge som nio månader. Jag var fin innan jag blev gravid men jag är fin även efter. Visst att kroppen förändrats. Jag har en jävla navel som ser ut som en näsa och bristningarna har blivit fler. Men så länge jag behåller kläderna på så ser jag faktiskt okej ut. Jag försöker intala mig själv att jag duger som jag är. Att jag är fin och att nån mer än jag uppskattar min kropp för hur den ser ut idag. Det är inte alltid lätt och många gånger tror jag att jag ljuger. Men man behöver lite pepp också. Ikväll när jag står där högröd i ansiktet och svettig så kläderna är dyngsura efter jag tagit mig en tur i spåret så kommer jag må bra. Det kommer synas på mig och min kropp och då menar jag inte att jag är fastare eller smalare. Jag har bara gett mitt självförtroende en puff i rätt riktning. Ge varandra en puff varje dag. Men ge den första till dig själv!