Även om man förstår och faktiskt tycker att den personen tycker fel. Kanske rätt för stunden men annars fel. 

Inatt fick jag mig en rejäl omgång som fick mig att börja tvivla på mig själv. Ordentligt. Jag kan faktiskt säga att jag älskar mitt jobb. Även om det kan vara massor med bajs vissa dagar. Eller otrevliga patienter. Eller snurriga patienter. Jag älskar det även om det ringer hela tiden så jag inte får sitta på tio timmar. Eller när det inte ringer alls. 

Det svänger och är olika från natt till natt. Det är väl därför jag diggar mitt jobb. 

Mina arbetskollegor är klockrena. Iaf de flesta. De som inte är det står man ut med och det är inte så man undviker dom. Man klickar bara inte hela vägen. Olika form av uppväxt. 

Men att såra en jobbarkompis. Som man jobbar nära inpå. Tio timmar i sträck. Och vi är ändå ett lag. Vi är samma personer som ses varje natt. Så anser jag att man försöker lösa problem och olikheter på ett bra sätt. 

Var inte elak. Få inte någon att tvivla på sig själv och kasta inte skit i ansiktet. 

Jag fick en käftsmäll. En redig jävel. Och den smällen gjorde att jag nu tvivlar. 

Gör jag ett bra jobb? Lider patienterna när jag är där? Står mina kollegor bara ut med mig för att de måste? Gör jag fel? 

Fy fan för denna person. En ynka person kan verkligen förstöra hur mycket som helst genom att öppna munnen och kräka ur sig en flera meningar men det är en som fastnar. 

Usch. Jag vill inte gå till jobbet längre.....