De där gångerna barnen retar upp dig till bristningsgränsen. Egentligen gör de inget speciellt. Men de lyckas trycka på helt rätt knappar. Helst när man är trött, eller har mens eller ägglossning. Eller är stressad. Eller inte har tid. Eller helt enkelt inte har lust med nånting. 

Och helst utav allt när du är ensam med monstrena. Du kan liksom inte rymma iväg ett tag. 

En unge ska fylla på hundens matskål (läs häller hundmat på hela golvet) (små hårda kulor) samtidigt som den rycker ut varenda plastbytta man äger på golvet. 

Den andra ungen sitter i soffan, helt inne i tvn samtidigt som den ber om (läs skriker och tjatar) en macka eller fem. 

Man svarar lugnt och sakligt att du får vänta lite samtidigt som man skrapar ihop all hundmat samtidigt som man samlar ihop alla byttor. 

Under denna lilla sekund hinner man höra orden "jag vill ha macka NU!" Ungefär tio gånger samtidigt som man inser att den andra hittat en vattenflaska med innehåll som nu ska hällas ut. På golvet, bordet, mattan, hunden, soffan och gärna lite på sig själv. 

Det är i denna sekund jag ger upp. 

"Jag ska bara gå på toa!"

Ingen ifrågasätter. 

Låser dörren efter mig så jag äntligen får vara ifred. Sen andas jag. I typ tio minuter. Typ. 

Jag hör kaoset. En unge gråter för hunden har tagit mackan som låg på golvet som denne skulle ha precis. VAD GÖR DEN PÅ GOLVET DÅ?!?!?!?

Luftbajsa är min grej. En cigg i detta läge gör saken bara värre. För då ser de mig. De små monstrena på andra sidan fönstret. På toa kan de inte se mig. 

De kan fortsätta med sitt kaos och jag kan hämta andan.

Jag kommer ut som en ny människa. Som orkar reda ut kaoset. 

Men detta är mina monster. Monster som jag älskar mer än livet självt. De gör mig hel. De är mitt allt.