Vissa vill tro att det har hänt något hemma och det är därför jag valde att skriva förra inlägget. Men så är inte fallet.
Enda anledningen till att jag skrev det var för att få ur mig allt. Sådant som grott i mig. Sådant som gjort mig arg och irriterad.

Jag och Thommy hade en period i vårt förhållande då vi inte pratade. Inte om sånt som behövdes komma ut. Vi levde ihop men inte mer än så.
Vi har i dagens läge vuxit båda två. Kommit långt i oss själva och i vårt förhållande. Vi pratar, är öppna och lever tillsammans. Så bra det är mellan oss nu har det nog aldrig varit.

Grejen är den att jag märker att folk undrar. Inte förstår. Man jobbar i motvind. Men vi kan inte få alla att förstå. Förstå hur det är att må eller ha det vid vissa tillfällen. Och alla som lever med detta har sitt egna sätt att gå igenom det. Och vi är inte ute efter att alla ska förstå. Utan acceptera läget. Fråga får man alltid göra men tro inte alltid att du får ett svar. För vissa saker är för intima, för privata. Och även det måste accepteras utan en massa jävla snack bakom ryggen.
Jag säger heller inte att man inte får prata om hur vi eller någon annan har det med någon annan. Man får alltid prata, undra och kanske gnälla. Men ta upp det med oss. Involvera oss i dina undringar och tänkesätt.

Jag har aldrig velat att någon ska tycka synd om oss eller tycka att vi är skit starka. För så vill jag inte ha det.
Ja visst det är skit att detta drabbat Thommy och oss. Men det är det om alla. Men det gör det inte bättre att tycka synd om oss. Inte heller att dalta. Det är inte en dödlig sjukdom samtidigt som det är något som inte syns. Var normal. För vi är normala.

Och starka är vi alla. Men det gäller att hitta styrkan. Och använda den på rätt sätt.